Jag har just avslutat kursen ”Meningen med livet” på Högskolan i Skövde. En termin för att få veta svaret på livets största fråga. Och vad är då svaret? Det korta svaret är vad jag trodde redan från början:
”Det finns inget generellt svar. Var och en måste själv svara.”
Men det finns såklart också ett lite längre svar.
Om man frågar ”vanligt folk” vad meningen med livet är brukar svaren bli av typen ”att leva ett lyckligt liv, att umgås med mina vänner, mina barn och min familj, att göra ett bra jobb” eller kanske ”att fortplanta sig och föra livet vidare” eller ”njuta maximalt av livet så länge det varar”. En del tycker att frågan om livets mening är helt irrelevant och bara ett slöseri med tid. ”Att diskutera livets mening är lika meningslöst som att fråga sig vilken smak färgen röd har.”
En del ser meningen i sin religiösa tro, vare sig det är kristendom, islam eller annan religion, några finner mening utan gud ”om jag tycker det är meningsfullt så är det meningsfullt” och några tycker allt är meningslöst. Men det är såklart inga knivskarpa gränser och många har kanske bara skjutit iväg frågan.
Frågan har både en individuell dimension och en kosmisk dimension: Vad är syftet med mitt eget liv? Finns det ett högre syfte med hela universum?
Den raka frågan om livets mening är diffus. Den kanske ska delas upp i tre frågor:
- Vad är ett meningsfullt liv?
- Vad är meningen med livet som vi lever här på jorden?
- Vad är den yttersta meningen med livet som sådant?
Ett meningsfullt liv
Filosofen Susan Wolf delar upp ett meningsfullt liv i två delar. Det egoistiska perspektivet tillfredsställer mina egna intressen. Jag gör saker som jag tycker är roliga. Den andra delen är att ägna mig åt något som är ”större än mig själv”, eller kanske rättare ”utanför mig själv” – alltså något osjälviskt som kommer till användning för andra. Kärnan i ett meningsfullt liv är att kombinera dessa två. Det perfekta är väl då att göra det jag själv älskar, samtidigt som det jag gör är till nytta för någon annan. Men även om jag inte alltid njuter av det jag gör så gör jag det ändå – av kärlek.
Wolf tar som exempel att lösa sudoku, som man väl kan göra ibland, men som inte räcker för att uppfylla de två punkterna. Sedan kan man självklart diskutera vilka aktiviteter som faller under ”större än mig själv”. När man kollar på Moder Teresa kanske man inte behöver förklara, men vi är ju i allmänhet inga Moder Teresor. Vi får väl själva fundera över vad som faller in i kategorin. Men då kommer ändå den fortsatta funderingen: Varför är ett liv ägnat enbart åt mig själv meningslöst, medan ett liv ägnat åt en annan person har mening? Alltså – om jag hjälper dig och du hjälper mig blir det meningsfullt, men om vi var och en istället ägnar oss åt oss själva blir det meningslöst. Jag tycker det här resonemanget verkligen sätter fingret på hur svårt det är att döma andras liv som meningsfulla eller meningslösa.
Den amerikanske psykologen Martin Seligman var inne på samma tema som Wolf när han 2004 försökte ge en vetenskaplig syn på ett meningsfullt liv. Förutom att njuta av livet ska vi identifiera våra ”signaturstyrkor”, alltså våra starka sidor, det vi är bra på. Seligman samlade psykologer, teologer, filosofer och antropologer, som tog fram sex huvudsakliga egenskaper/styrkor med undergrupper (se figur). När vi hittat våra styrkor ska vi använda dessa, inte bara för oss själva utan för ett högre ändamål, för något som är till nytta för andra. Då blir livet meningsfullt.
I ett jultal gav påve Franciskus en känga till oss när han sa att vi lever i en värld ”besatt av konsumism och hedonism” – alltså ett ytligt materialistiskt samhälle fullt av överdriven konsumtion och köphets, med målet att maximera sin egen njutning och lycka på bekostnad av andra.
Meningen med livet här och nu
Filosofen Robert Nozick berättar en historia ungefär så här:
En person reste till Himalaya för att fråga en indisk helig man som mediterade i en isolerad grotta:
– Vad är meningen med livet?
Efter en lång paus sa den vise mannen:
– Livet är en fontän.
– Vad menar du? Jag har rest tusentals mil för att höra dina ord. Och det är allt du säger!
Den vise mannen tittade upp från grottans golv och svarade:
– Så du menar att det inte är en fontän?
Visste personen tillräckligt mycket för att vara mogen för ett svar? Hade han hoppats på en magisk formel? Kanske svaret ”gå tillbaka till din eleganta förort och fortsätt ditt nuvarande liv, men byt till ett mindre pressat jobb och bli mer tillgänglig för dina barn” skulle göra honom glad? Skulle han i så fall leva meningsfullt resten av livet? Eller kanske han skulle skriva en bok så alla andra fick veta?
Många filosofer har genom historien, och såklart även i nutid, försökt sig på en förklaring.
I antikens Grekland fanns epikuréerna och stoikerna, och i Nepal grundades buddismen cirka 400 f.Kr. De ansåg alla att man, för ett meningsfullt liv, måste hålla sig till dygderna – alltså leva ett rättskaffens liv.
Hos stoikerna var det yttersta målet att leva enligt de fyra viktigaste dygderna – visdom, mod, rättvisa och återhållsamhet. Stoikerna hade också en uttalad vilja att inte bekymra sig över sådant som man inte kan göra något åt. Vädret är ett exempel på sådant vi inte kan göra något åt, så då behöver vi inte heller bekymra oss om det. Om vi oroar oss i onödan minskar det bara vår livskvalitet.
Epikuréerna betonade att det räcker med de naturliga begären som är kopplade till vår överlevnad, de onaturliga som relateras till ett liv i överflöd ger oss ingen lycka. De såg njutning och vänskap som väldigt viktiga, och då inte bara fysisk njutning utan framförallt frid i själen. De ville njuta av livet, men inte så som vi ofta tänker oss. Som exempel njuter de när de äter, men den verkliga njutningen är när de ätit klart och upplever mättnad. Det viktiga blev alltså inte god mat (den aktiva lusten), utan själva välbefinnandet efteråt (den statiska lusten).
Buddisterna beskriver begären som roten till lidandet. De är negativa till njutningen och ser begären som ett hinder för att nå nirvana, det yttersta målet med livet. Idag har gruppen av sekulära buddhister växt. De flesta tror inte på något gudomligt, ingen karma, ingen återfödelse och inget nirvana. De tycker istället att lidandet ofta orsakas av att vi fäster oss vid, och är närmast besatta av, prylar, upplevelser, personer med mera. För att komma till rätta med detta är den åttafaldiga vägen ett medel till ett meningsfullt liv, där meditation ingår som en viktig väg till inre balans.
I kristendomen är meningen med livet, enkelt uttryckt, att leva efter Guds vilja som den uttrycks i bibeln, visa kärlek till medmänniskorna och berätta för andra om vägen till Gud. Målet är att sedan få ett evigt liv hos Gud. När sekulariseringen i Sverige ökade och kristendomens roll försvagades var det till en början svårt för många att hitta en ny förklaring till livets mening.
Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer levde i början av 1800-talet och räknas till ”pessimisterna”. Han kan nog med fog sägas vara ärke-pessimisten. Vi lever i den värsta av alla möjliga världar. Livet är en oändlig pina av begär som sällan blir tillfredsställda. Det finns ingen gud. Världsalltet är ren vilja som saknar mening. Viljan är inte individuell utan det finns bara en vilja, hela universums vilja. Våra individuella liv är alltså bara är en del av universums vilja. Den ultimata meningen med livet är döden. Att ta livet av sig är dock ingen lösning, viljan lever ändå kvar. Livet är meningslöst och det bästa hade varit att aldrig bli född. Det finns dock en lösning på livets mening: Vi ska ha medlidande och försöka minska andras lidande. Vi kan också ägna oss åt konst, musik och teater, och även leva asketiskt i frivillig fattigdom. Schopenhauer verkar inte ha lidit av depression, annars finns nog en viss koppling dit.
Friedrich Nietzsche däremot spenderade sina sista år på mentalsjukhus. Han var en tysk filosof på 1800-talet och inspirerades av Schopenhauer (hur man nu kan inspireras av honom hehe) men ändrade sedan inriktning. Meningen med livet är viljan till makt. Vi vill dominera eller behärska andra, oss själva eller omgivningen. Han såg lidandet som grunden för mänsklig utveckling: ”Det som inte dödar mig gör mig starkare” är ett känt citat. Han säger också att vi ska älska vårt öde som han uttrycker som ”amor fati”. Nietzsche menade att vi bör leva våra liv så att vi får ut så mycket som möjligt av det i en meningslös och gudlös värld. Ingen sanning existerar. Ett annat känt Nietzche-citat är ”Gud är död” trots att han inte trodde att Gud ens hade funnits.
De flesta har nog hört om Jean-Paul Sartre, en fransk filosof som dog för ungefär 40 år sen. Han sa att vi människor ”är dömda till frihet”. Vi inte bara kan, utan måste själva bestämma hur vi vill leva. Det finns inget facit för rätt och fel. Vi är inkastade i världen och måste själva forma våra liv. Det finns ingen Gud och inget är förutbestämt. Det finns alltså ingen absolut mening med livet, utan det är vi själva som väljer vår mening.
Landsmannen Albert Camus levde ungefär samtida med Sartre och var inne på samma linje. Han använder till och med uttrycket ”filosofiskt självmord” om vi förlitar oss på naturvetenskapen eller religionen som riktmärke för våra liv. Vi balanserar bildligt talat på en lina där det gäller att inte ramla åt tron på religionen/naturvetenskapen, utan istället måste vi acceptera livets meningslöshet. Tillvaron i tron på religion/vetenskap är sjuk, men sjuk är också tillvarons meningslöshet, som vi ändå måste acceptera. Det blir alltså ett val mellan filosofiskt självmord eller tillfrisknande när vi fortsätter livet trots att det är meningslöst. Vi är helt enkelt lyckliga trots allt.
Den yttersta meningen med livet
Vad är då den yttersta meningen med livet? Vi lever på ett gruskorn, snurrande runt en sol i ett oändligt universum där bara vår egen galax innehåller kanske hundra miljarder solar. Och så finns det kanske tvåtusen miljarder andra galaxer därute…
Kan den amerikanska filosofen och teologen William Lane Craig ha svaret på frågan om livets yttersta mening? Jag slutar med hans text trots att självklart långt ifrån alla håller med. Men han har en poäng som tilltalar mig. Han skriver (min översättning):
Vem är jag? Varför är jag här? Vart är jag på väg? Sedan den moderna människan kastade av sig religionens bojor har hon försökt svara på dessa frågor utan hänvisning till Gud. Svaret har kommit: Du är naturens oavsiktliga biprodukt, ett resultat av materia, plus tid, plus slump. Det finns ingen anledning till din existens. Allt du står inför är döden. Universum är resultatet av en kosmisk olycka, en slumpmässig explosion.
Ditt liv är bara en gnista som dyker upp, flimrar och dör för alltid. Jämfört med tidens oändliga sträcka är omfattningen av ditt liv bara ett oerhört kort ögonblick. Du trodde du hade blivit av med Gud. Istället upptäckte du att du bara hade lyckats bli föräldralös.
Om varje enskild person går ur existensen när den dör, vilken yttersta mening finns? Spelar det verkligen någon roll om personen överhuvudtaget funnits? Man kan säga att livet var viktigt eftersom det påverkade andra eller påverkade historiens gång. Men detta visar bara en relativ betydelse, inte en yttersta betydelse. Se på det ur ett annat perspektiv: Anta att Big Bang aldrig hade inträffat. Anta att universum aldrig hade funnits. Vilken skillnad skulle det göra? Universum är ändå dömt att dö. I slutändan spelar det ingen roll om universum någonsin har funnits eller inte. Därför är det utan yttersta mening.
Naturen har uppenbarligen blivit ett slags gudssubstitut, som fyller Guds roll och funktion. Francis Crick börjar halvvägs in i sin bok stava Naturen med stort N. För Carl Sagan fyller ”Kosmos”, som han stavar med stor bokstav, uppenbarligen rollen som en gudsersättare. De smugglar in en gud genom bakdörren eftersom de inte orkar leva i ett universum där allt är ett slumpmässigt resultat av opersonliga krafter.
Det är inte bara odödlighet som människan behöver om livet i slutändan ska bli betydelsefullt – hon behöver Gud och odödlighet. Och om Gud inte finns, så har hon ingendera.
Så om Gud inte existerar, betyder det att människan och universum existerar utan syfte, eftersom slutet på allt är döden – och att de kom till utan syfte, eftersom de bara är blinda produkter av slumpen. Kort sagt, livet är helt utan mening.
Förstår du allvaret i alternativen? För om Gud finns, så finns det hopp för människan. Men om Gud inte finns, då har vi ingenting. Förstår du varför frågan om Guds existens är så livsviktig för människan? Om Gud är död, så är människan också död.
Det var en väldigt spännande kurs med studenter av olika bakgrund. Där fanns exempelvis lärare, författare, terapeuter och ingenjörer. De flesta var väldigt ödmjuka inför livet. Hehe – den som visste mest om livets mening var en 19-årig student som just gått ut gymnasiet.
Du måste helt enkelt anmäla dig till kursen för att få veta mer. Men livets mening får du aldrig ett slutgiltigt svar på. Utom möjligen från den unga studenten 🙂
Det här är slutordet från läraren, hans svar på gåtan om livets mening efter 12 föreläsningar, två kursböcker, massor av artiklar och intressanta diskussioner:
Hej! Jag vill tacka er för alla intressanta och givande diskussioner och samtal som vi har haft via zoom, mejl, eller skriftligt. Jag vet inte om filosofin kommer någonsin att hjälpa oss människor att få ett svar på den stora frågan, men jag är helt övertygad om att filosofiska samtal gör att livet känns meningsfullare (nåja, i alla fall för oss som av någon anledning njuter av att läsa, grubbla och prata om sådana konstiga saker).
Om ni har tyckt att kursen varit intressant så tveka inte att rekommendera den till era vänner och bekanta 🙂
Ingmar Andersson 